Kyss mig farväl en gång till.

I saw death rising from the earth, from the ground itself, in one blue field.

det räcker. det är smärtsamt att se hur vi levande ting behandlar varandra. vi offrar varandra för vår världsåskådning. för att vi är övertygade om att det är för något större. människans natur är kall. vi beter oss alla som kallhjärtade svin. skillnaden mellan dig och mig, du och henne, han och du... den är så liten, så okomplicerad men ändå större än vad vi kan uppfatta. det är våra värderingar. vilka handlingar vi anser kommer göra detta till ett bättre ställe att leva på. det är förbluffande sällan det stämmer överens. kan vi prata med varandra länger? måste vi alltid göra det så komplicerat och snärja in oss i lögner och förakt?

vi ser på varandra med samma celler våra ögon har samma struktur och uppbyggnad. när du ser på mig bryts det monotona mörkret upp i tusentals droppar som först filtreras, delas upp oc vävs sedan samman med din själ. på detta sättet blir jag för evigt sammanflätad i din själs prisma. då och då flyter en droppe åter upp till ytan ur själens oändlighet. nästa sekund är den åter borta utan att du ens har märkt det.

it may be just my imagination. whatever that is wathing it's not human, unlike little dark-eyed donna. it doesnt ever blink. what does the scanner see? into the head, down into the heart? does it see into me, into us? clearly or darkly? i hope it sees clearly because i cant any longer see into myself. i hope for everyones sake the scanners do better. because if the scanner only sees darkly the way i do, then i'm cursed. and cursed again. and we'll only wind up dead this way, knowing very little and getting that little fragment wrong too.