Kyss mig farväl en gång till.

i wish i could eat the salt off of your lost faded lips
we can cap the old times make playing only logical harm
we can cap the old lines make playing that nothing else will change

Efter år av tillbakablickande kom jag till en vändpunkt i mitt liv. Jag satt i halvmörker när jag kom till insikt och det blev gradvis ljusare. Det handlar inte om något storslaget, det handlar om att jag måste rasera allt och bygga upp det på nytt. Skifta fokus, centrera mittpunkten i mitt liv. För det handlar trots allt om mitt liv. På ett sätt är det väldigt lättande att ha nått så långt, sen vet jag ju hur jag är och förmodligen kommer jag aldrig att hålla mig till det. Mitt liv hade en gigantisk spricka som fylldes upp av kärlek och vänskap. Jag kan inte säga att fogmassan slets ur, för idag vet jag att det aldrig försvann. Betydelsen har bleknat men dessa små ord är fortfarande klistret som håller ihop min själ.

I vilket fall som så är det sjukt skrämmande. Ska jag verkligen bara lägga det bakom mig och se på världen som den egentligen är? Har jag ens något val? Om du kunde välja det blå pillret och se världen utan inverkan av träskets mörka & unkna dimma, skulle du då göra det?

Au revoir, Simone.