Det var jag som skrev texten i förra inlägget, så vi har det klart. Om det var en bra text är en annan femma, jag tycker inte det men å andra sidan har jag sjukt svårt med mina egna grejer.
Fast inlägget idag kommer inte handla om det. Det handlar om oro och ångest (vad ovanligt). Rita ligger inlagd på sjukhuset och jag börjar inse mer och mer att jag inte vet hur många år hon har kvar. Det är fruktansvärt jobbigt, dels för att jag älskar henne otroligt mycket och för att jag blir påmind om mina nära och käras dödlighet. Jag menar, en dag kommer världen att rasa och då känns det kanske lika bra att bara ge upp.
One by one we fall asleep and wake up in love.
Idag är dagen då vi jobbar igen. Jobbar och dagdrömmer om ett jobb på posten. Fast jag gör ju inte det egentligen. Å ena sidan känns det väldigt tryggt och skönt att drömma om ett 9-17 jobb, fru barn och bil (och en massa katter för jag är en galen kattfarbror). Men, jag hade aldrig velat leva ett sådant liv. Vara fångad i vardagens stora käft, i medvetandets gråa tapeter.
Och ja, jag måste verkligen få tummen ur röven och börja göra vettig "konst".
Rita, Agnes, Gabriella, Jancsi, Erika & Andrea i östblockets medvetandefängelse
0 Comments:
Senaste inlägg Äldre inlägg Startsida