Kyss mig farväl en gång till.

AND WITH HER MY HEART HAD DISAPPEARED

Vad är det som händer med mitt liv? Vem är jag? Vad har jag blivit? Jag kan inte längre se mig själv i spegeln. Undviker den till varje pris, för jag är så djävla rädd för vad jag ska se där.

Vill inte vara den jag är. Jag "duger" helt enkelt inte. Själv har jag aldrig ansett att jag gör det och nu ikväll känner jag att det äntligen är bekräftat. En gång för alla. Har aldrig haft någon att säga "en för alla, alla för en" med och den kalla hjärtlösa sanningen är att så aldrig kommer ske heller.

Innan ikväll så tog allting slut. Satte på min stereo på precis så hög volym att man inte längre kan höra sina egna tankar och la mig på golvet efter att ha sparkat omkull allting. Apatiskt aggressiv. Finns det? Jag har ingen aning, men det är så mycket jag inte har koll på längre.

Vi människor är hjärtlösa svin. Tyvärr, men så är det. Hur kan man någonsin ens fundera på att ge socialt utsatta människor bensin på deras eld? Elden som sliter itu deras själar inifrån och utåt? Elden som slukar ens värdighet, ens personlighet och till slut ens liv? Oftast ser man bara hur djävligt det varit när denna personen plötsligt försvinner. När soten och röken till slut är det enda som är kvar. Så står allihopa där och beklagar sig. Om det nu finns någon kvar.. Om människan fungerar som jag gjort sista tiden så finns det ingen kvar. Man gör sig av med allt och alla bara för att inte de ska bli påverkade. För att de ska slippa se hur vidrigt livet är. Detta är den sista och mest osjälviska uppoffringen man gör. Efter det så finns det bara en väg ut. Det är inte bakom dörr nummer ett eller tre lösningen finns. Det är i den vackra och eviga sömnen som ropparna, spriten och repet erbjuder.

Idag är all time low. Mycket är det som man har bakom sig. Fast jag har varit så dålig på det. När jag säger till andra att saker och ting är glömda så ljuger jag. Jag ljuger så bra att jag nästan tror på det själv. Åtminstone den kvällen. Så händer det saker och allting kommer upp till ytan igen, efter att man har försökt förtränga det. Gräva ner det för att aldrig se det igen. Det funkar inte så och det inser jag gång på gång. Men ändå.. Det är redan för sent för min del. Jag kommer aldrig någonsin att kunna bearbeta mina problem. Där är redan för mycket. Så djävla mycket man kunde ha gjort annorlunda, så mycket det inte går att ändra på och så mycket som har skett utanför ens egen kontroll. Så många avlidna, så djävulskt mycket saknad. Så många misstag, så många val.

Gjorde ett val som förmodligen kommer påverka allting för ett tag framöver. Hade jag valt tvärtom hade jag haft en anledningen att aldrig mera kunna ha en normal relation till någon. Absolut inte mig själv. Idag sa jag nej till snabba pengar. Idag sa jag nej till att förtrycka min själ, idag sa jag nej till att sälja mig. Det var ett djävligt svårt beslut men det var nog tvunget att tas. Jag skiter i det här jag inbillat mig tidigare, att jag skulle ha "känslor" för någon och att det var det som komplicerade till det hela. Jag har inte längre råd att kosta på mig att känna något. Däremot kan jag försöka se till att inte redan idag bränna alla broar inuti mig själv. Broarna till de andra har jag sedan längre bränt. Burn, burn, burn.

Livet är en grimas man drar på sig på ansiktet, precis som alla andra falska leenden, förvånad uttryck och ledsna ansikten. Samhället idag har helt enkelt inte utrymme för "vanliga människor". Jag orkar inte leva livet längre och livet orkar inte längre med mig.

Dröm sött.