Kyss mig farväl en gång till.

Igår var en skön dag, åt frukost nere i parken i brinnande solsken och sa helt galna saker hela tiden. Det finns lätt bara en person som gör mig så koko. Insåg att jag egentligen borde ha en diktafon och spela in alla galna saker jag säger. Kanske en kamera med, för såhär i efterhand har jag börjat ångra att jag aldrig finns med på bilder.
Det finns inga minnen att skönmåla och hajpa, det finns inget bevis för att jag överhuvudtaget har funnits. Så då är frågan, finns jag överhuvudtaget? Är det en dröm, en inbillning? Snälla gör mig levande, gör mig till en del av dig.

"Som att försvinna in i meningslösheten..."