Kyss mig farväl en gång till.

Mad creds till Saerun Norén för fotografiet. Sjukt snyggt.

Och nu över till en text jag velat lägga upp i flera dagar.

Run - I'll do no more this walking
Haunted by a past I just can't see
Anymore

Jag har kommit till en punkt då jag undrar vilken underliggande motivation som ska få mig att ta mig igenom det meningslösa och förmodligen totalt slumpmässiga fenomenet "livet". Tror inte det handlar om någon depression längre utan om en insikt om att jag måste gå vidare. Eller gå tillbaks? Fast jag vill inte se tillbaks, jag vill bara springa framåt och aldrig vända huvudet bakåt. Då måste jag stå till svars för alla handlingar och syna mina val, stirra in i min själ. Det var väldigt längesen jag rannsakade mig själv och gjorde bot. Hade jag fortfarande haft kvar den andra halvan av mig själv som jag idag saknar? Min soulmate som jag träffade och kände direkt att jag hittat hem till mig själv? Det är underbart när man träffar någon som gör en hel. Frågan är om det är värt det i slutändan. Jag kan garanterat säga att jag aldrig någonsin kommer bli mig själv lik efter henne. Egentligen har jag det nog inte så illa ställt ändå. Problemet är bara att när jag ser framåt i tiden så... finns där ingenting. Gigantiskt tomrum. Och när jag ser detta icke-existerande surrealistiska hålet så inser jag plötsligt varför det är så och det gör mig konstigt nog inte det minsta ledsen.
Jag kommer aldrig att få uppleva det.

So start another fire and watch it slowly die.