Kyss mig farväl en gång till.

Milou - 14 veckor




Jag hade tänkt att jag skulle skriva ett längre inlägg om hur mänsklighetens värderingar så uppenbart är styrda av ett ideal som inplanterats i våra medvetanden sen barnsben. Vi är en del av samhället, eller det vill vi ju åtminstone gärna tro. Är det då våra värderingar som genomsyrar allt? Institutionerna och interaktionen med våra så kallade medmänniskor? Nä, tyvärr. Våra medmänniskor är våra konkurrenter, de är inget mer än någonting vi kan plöja ner för att nå ännu högre höjder. Men gud nåde den som sätter sig upp mot systemet! Gud nåde den som säger ifrån! Och gud nåde den som försöker göra någonting åt att förändra vårt samhälle! FÖRBJUD FÖRBJUD FÖRBJUD! Tänk om dessa människor faktiskt skulle kunna förändra någonting i detta maskineri som rullar över oss likt en stridsvagn, detta maskineri som likt en vildhund suger ut benmärgen ur våra tunna och sköra kroppar. Vi är fanimig så djävla dumma att vi hellre lever under en osynlig slavdrivare än att försöka ta oss loss. Vi är så djävla rädda för förändring att såfort vi ser oliktänkande slår vi ner det. Hitintills har jag varit tidens barn. Men jag är trots allt inte tillräckligt dum för att fortsätta vara det.

Kan vi inte bygga nåt bättre ihop?

Jag tänker inte låta min familj växa upp såhär. Jag tror jag hade blivit en bra far. Eller är jag redan det? Är det mina fadersinstinkter som talar? För det är i varje fall inte det andra som snackar idag.