Katamari Damacy
"flooding the entire nation with a sensation remarkably similar to pure concentrated love and happiness"
Jag sitter och lyssnar till soundtracket från We ♥ Katamari. Jag förstår inte riktigt varför jag fortsätter att förvånas över japanernas fetish för det riktigt bisarra. När man betraktar deras kultur från västvärlden får man en känsla av att de alla går på LSD! Vad hände med ninjor och svärd? När byttes de ut till fluffiga figurer och skitstörda soundtracks? Men i ärlighetens namn måste jag säga att jag älskar det. Vem behöver ninjor när man kan erövra världen med en LSD-tripp?
Livet i stort är väl ganska härligt. Förutom att jag är så djävla bra på att tappa bort mina inloggningsdosor för banken, jag måste betala min hyra men saknar hyresavi och tja, jag har inga pengar heller eftersom arbetsförmedlingen inte skickade kallelesebrev så jag hade lite svårt att komma dit i tid. Nåja, ut och hämta refnummer och betala hyran. Ska ta en sväng om syrran med och försöka fråga runt nere på neptun om de chippar.
Loco Roco
I vintermörkret finns det inte så mycket att göra. De få strålar av ljus missar man oftast och det enda som återstår är ett sugande mörker. Missförstå mig inte, jag har inte ångest och mår inte alls dåligt, tvärtom, jag är riktigt djävla glad. Däremot kan det vara svårt att ta sig i kragen och försöka planera allt. Jag menar, man tappar lite motivation när det är mörkt hela tiden och man inte vet om det är dag eller natt.
I vilket fall som så har jag hittat min grej. Vem bestämmer vad som är konst och vad som är tonårsbus? Är det bara personerna i gallerierna som har rätt att sätta prislappar och därmed bestämma vad som är 'fint nog' att kallas för konst medan resten döms ut som vandalism? Jag kan strosa på stan och ibland ser man något klotter eller en snygg stencil som väcker känslor inom en. Det är vad som räknas som konst i mina ögon. Konst för folket.
Så för att avsluta: min grej har blivit att försöka plantera ett frö av eftertänksamhet i det undermedvetna hos gemene man. Kanske vaknar någon upp och får en lite annorlunda bild av verkligheten. I vilket fall som så vet jag att jag lyckats väcka en känsla och, även om så bara för en sekund, fått dig att tänka på något annat. Något avlägset.
Obs: Följande konstverk är framställda av en eller flera anonyma gatukonstnärer.
Affischer:
Fåglar:
Hyllningar:
Ej färdigställt:
i wish i could eat the salt off of your lost faded lips
we can cap the old times make playing only logical harm
we can cap the old lines make playing that nothing else will change
Efter år av tillbakablickande kom jag till en vändpunkt i mitt liv. Jag satt i halvmörker när jag kom till insikt och det blev gradvis ljusare. Det handlar inte om något storslaget, det handlar om att jag måste rasera allt och bygga upp det på nytt. Skifta fokus, centrera mittpunkten i mitt liv. För det handlar trots allt om mitt liv. På ett sätt är det väldigt lättande att ha nått så långt, sen vet jag ju hur jag är och förmodligen kommer jag aldrig att hålla mig till det. Mitt liv hade en gigantisk spricka som fylldes upp av kärlek och vänskap. Jag kan inte säga att fogmassan slets ur, för idag vet jag att det aldrig försvann. Betydelsen har bleknat men dessa små ord är fortfarande klistret som håller ihop min själ.
I vilket fall som så är det sjukt skrämmande. Ska jag verkligen bara lägga det bakom mig och se på världen som den egentligen är? Har jag ens något val? Om du kunde välja det blå pillret och se världen utan inverkan av träskets mörka & unkna dimma, skulle du då göra det?
Au revoir, Simone.
Senare inlägg Äldre inlägg Startsida