"Det är lätt att vinna. Alla kan vinna."
I saw death rising from the earth ...
... from the ground itself ...
... in one blue field.
A present for my friends ...
... at thanksgiving.
Milou - 14 veckor
Jag hade tänkt att jag skulle skriva ett längre inlägg om hur mänsklighetens värderingar så uppenbart är styrda av ett ideal som inplanterats i våra medvetanden sen barnsben. Vi är en del av samhället, eller det vill vi ju åtminstone gärna tro. Är det då våra värderingar som genomsyrar allt? Institutionerna och interaktionen med våra så kallade medmänniskor? Nä, tyvärr. Våra medmänniskor är våra konkurrenter, de är inget mer än någonting vi kan plöja ner för att nå ännu högre höjder. Men gud nåde den som sätter sig upp mot systemet! Gud nåde den som säger ifrån! Och gud nåde den som försöker göra någonting åt att förändra vårt samhälle! FÖRBJUD FÖRBJUD FÖRBJUD! Tänk om dessa människor faktiskt skulle kunna förändra någonting i detta maskineri som rullar över oss likt en stridsvagn, detta maskineri som likt en vildhund suger ut benmärgen ur våra tunna och sköra kroppar. Vi är fanimig så djävla dumma att vi hellre lever under en osynlig slavdrivare än att försöka ta oss loss. Vi är så djävla rädda för förändring att såfort vi ser oliktänkande slår vi ner det. Hitintills har jag varit tidens barn. Men jag är trots allt inte tillräckligt dum för att fortsätta vara det.
Kan vi inte bygga nåt bättre ihop?
Jag tänker inte låta min familj växa upp såhär. Jag tror jag hade blivit en bra far. Eller är jag redan det? Är det mina fadersinstinkter som talar? För det är i varje fall inte det andra som snackar idag.
Jag hittade världens skönaste låt som jag laddat hem för länge sen på familjens dator. Alltså, jag har så sjukt svårt att smälta att jag missat denna låten helt och hållet. För er som ännu inte hört den, dra ner Benefit - Warp to World 6-9 (Super Mario Bros.). Här kommer första versen och några korta utdrag ur resten av låten.
Benefit - Warp to World 6-9
*** Its 1986, I'm in the first grade,
I'm workin really hard to get mario laid,
I gotta save the princess so he can get the pussy,
Believe me-mario will get that ass so fuck luigi,
Mario really wants to get her in bed,
So bad that he's bustin up bricks with his head,
He just wants sex - so forget the wedding bells,
Jumping on lil mushroom men and turtle shells.
Dropping down green pipes and secret passage ways,
Making his move to the end,
Where the final castle lays.
Eat a magic mushroom, grow a little higher,
Eat a white flower and spit balls of fire.
All this creatures that attack won't cut Mario slack.
I’m gonna keep playing and I’m never gonna quit,
Because some kid at school told me you can see the princess’ tits.
x2 Save the princess quick, Because she wants a dick. And if you let her free, You get the pussy
It’s all worth while just to see Mario smile,
Standing next to the princess, buck naked profile.
So that’s why it’s my crusade to get Mario laid,
Super Mario Brother’s, best game ever made.
EDIT:
Hittade en annan låt med Benefit som heter If I owned a midget. Jag skrattar ihjäl mig!
Benefit - If I owned a midget
Sometimes my friends would chase Gordo with a gun
It'd be fun
Because midgets wobble when they run
They're so close to the ground
And so easy to kick
They're so slow in the head
And so easy to trick
Gordo could do summersaults
His special thing
At the fair i would make him enter mud wrestling
Sometimes he wears stilts
And pretend to be tall
So i'd kick him over
And then i'd laugh at him fall
Jag funderar allvarligt på att börja skriva dagbok. En riktig dagbok, inte hittepå-låtsas-dagbok på nätet. Problemet för mig är att jag och mina tankar oftast inte kommer överens i efterhand. Det finns inget jobbigare än att behöva läsa något man skrivit, allting bubblar upp. Jag vet att det är sjukt dåligt att bearbeta genom att förtränga men det funkade då och idag tror jag bara inte att jag skulle klara av att bearbeta det. Det hade helt enkelt nog blivit för mycket.
Så min strategi ligger, efter en viss mån av självrannsakan, i att bearbeta det som ligger framför näsan på mig. Det andra kommer då oftast som en bonus. Ibland funderar jag över vissa saker, där jag märker att jag kommit så oerhört mycket längre än innan och så plötsligt inser jag hur mycket annat som jag har lyckats lära mig att leva med.
Igår var det 22 år sedan. Martin frågade mig om jag visste vad det var för dag. Jag svarade "onsdag?". Men hur ska jag kunna begripa och känna sorg för någonting som aldrig har varit något man kunnat ta på? Något som alltid varit en dröm. Ett stort hål av saknad efter något som man inte kunnat placera? Det största problemet i mitt liv kommer jag aldrig någonsin att kunna lösa. Men jag är nöjd med vad jag har. Hur skulle jag inte kunna vara det när jag aldrig haft något annat? Jag är inte som alla andra. En kliché som jag tror stämmer in på mig allt för väl.
Nu låter det som att mitt liv är i tusen bitar och alltid har varit det. Så är inte fallet. Jag är väldigt glad och nöjd med mitt liv. Jag är luspank, saknar jobb och studerar ett ämne jag avskyr. Låter lite osannolikt. Men såhär är det: jag hanterar livet SÅ mycket bättre som fattig, i dagsläget behöver jag inget jobb eftersom jag har skolan, och visst, ämnet är sjukt tråkigt men det ingår i det stora hela och man måste så för att kunna skörda. Min fritid går ut på att sjunga Singstar, jag har min helt otroliga våning i Malmö som folk skulle döda för. Plus, jag trodde aldrig det skulle hända men... Jag har hittat hem.
Fiskeklubben var svartklubb. Åtta anhållna.
Måste bara tillägga att jag gick förbi stället precis när de genomförde razzian. Skulle till Martin och tja, Fiskeklubben låg precis på andra sidan rondellen. Inte särskilt trevliga människor som brukade hänga där.
Jag saknar sommardagarna då det har regnat ute och blivit lite kyligt och ljuset utomhus går i en konstig mörkblå nyans. Jag saknar sommaren, fast mest för att jag hatar vintern.
Idag ska jag jobba igen. Wee. Go Dishwasherboy.
Men jag ska inte klaga, det är ett jobb precis som vilket annat som helst. Jag gillar faktiskt diskaryrket, man känner sig väldigt jordnära och det är ett jobb som behövs. Ingenting hade fungerat utan det och jag känner mig absolut inte mindre värd än någon annan. Däremot kanske det inte är något man direkt skryter med. Och där jag jobbar brukar vi ha 150-200 lunchande gäster så det finns alltid något att göra. Så.
Ni får ursäkta att jag inte skrivit på länge men jag har inte haft så mycket att säga. Mer än att jag hatar vintern.
Det här är jag på jobbet. Vi är lika klämkäcka allihopa.
Jag önskar att det vore mer såhär istället. Bo i en diskmaskin och käka hela dagarna.
Senare inlägg Äldre inlägg Startsida